Självupptaget

Läste just en intervju med Magdalena Ribbing i senaste Fokus. Magdalena Ribbing är en sådan där cool "tant" som jag avgudar. Hon har alltid klara besked att ge, det gillar jag.

Hon pratar bl.a. om hur hon tycker att självupptagenheten i samhället har ökat och att människor inte ser att de är en del i en gemenskap. Det här är något som jag också har tänkt på, folk är mer ego helt enkelt. Tycker att man ofta hör "det där är inte mitt ansvar" och "jag kan ju inte ta på mig det, det där får hon lösa själv" och liknande fraser. Jag tycker att det är lite skrämmande att "man" inte anser andras problem vara något man kanske kan hjälpa dem med. Generellt är folk snåla med att ge andra av sin tid och av sin uppmärksamhet. Tycker jag. "Min kompis är arbetslös, vad ska jag göra åt det"? "Min kompis har fått tvillingar, he he det är till att ställa till det för sig".

Varför är alltid JAG, JAG, JAG viktigast? Och framförallt, varför har vi så dålig förståelse för när någon annan har det jobbigt? I dagens samhälle är det ju enklare än någonsin att visa att vi bryr oss, vi kan pipa iväg ett sms, skicka ett blombud eller ett kort utan att ens resa oss ur jobbstolen.

Magdalena Ribbing har en teori. Hon menar att självupptagenheten är en motreaktion mot kollektivismen som fanns förut. Kanske har hon rätt. Men måste det alltid vara så extremt?

Men vem är väl jag att klaga på det här? Egentligen är väl denna blogg ett riktigt bra exempel på självupptagenhet... He he.