Inlägg
När jag sitter på toaletten och försöker uträtta mina behov så använder hon mina trosor och byxor till en hylla. Hon försöker lägga de mest konstiga saker där. En leksakskniv, en tandborste, lite ludd hon har hittat i något hörn och ännu inte ätit upp. När hon tröttnar på hyllan så försöker hon slänga ner sakerna i toalettstolen. Aldrig skulle hon få för sig att lämna mig ensam där på den där konstiga stolen.
När jag lagar mat sitter hon bredvid, eller på, mina fötter och tömmer köksskåpen på allehanda bunkar, kastruller och bestick. Hon dukar bordet och använder bakbunkarna till små pallar. Hon sätter sig. Hon ställer sig. Hon sätter sig. Hon ställer sig.
Om vi ska någonstans och jag håller på och packar så packar hon upp. Jag lägger i en sak, hon tar upp två. Hon tar saken, springer, och kastar iväg bevismaterialet i annan del av huset. Jag känner irritationen krypa i mig som små nålar, jag har inte tid med det här! Då tittar hon på mig med sin busiga blick och jag smälter. Jag försöker uppfostra och vara sträng men det går bara inte.
När jag har handlat och varorna står ouppackade i sina påsar på hallgolvet sker ungefär samma sak. Hon är snabbt där och hjälper till. Glasburkar är favoriter, dessa kastar hon fort i golvet. Toalettpapper och annat inpackat i plast tuggar hon på tills hon får loss en bit. Hon gillar också att ruska om och knyckla till färska kryddor.
När hon inte är som klistrad i mina fotspår så tultar hon omkring i huset och går på små äventyr. Hon drar ut toalettrullen till en stor hög. Hon kliver in i duschen och blir dyngsur men är lycklig när hon målar sig själv och glasväggarna med vattnet som ligger kvar på duschgolvet. Hon läser dagens DN så att den går sönder och hamnar i alla rum. Hon drar ut lådor, tar ut saker och sprider dem omkring sig. Hon klättrar upp i soffan och läser sin favoritbok ”Max boll”.
Hon har levt i 14 månader och är redan så kunnig. Hon vet vad hon får och vad hon inte får göra. Inte för att hon på något sätt bryr sig. När hon gör förbjudna saker ler hon brett och hennes vackra blåa ögon glittrar. Hon ser så klok ut och liksom säger till mig ”Mamma, det gör väl inget. Jag har ju kul”.
Dagens höjdpunkt är för henne när vi hämtar storasyster på förskolan. Storasyster gömmer sig bakom husknuten och lillasyster väntar spänt och säger BU BU BU, precis som storasyster gör när hon äntligen hoppar fram.
På natten sover hon i sin säng. När vi lägger henne bökar hon omkring med sitt täcke och sin kudde en stund, och sedan somnar hon. Hon sover gott en stor del av natten men så på morgonkvisten gråter hon till. Hon låter så ynklig och rädd att vi direkt måste lyfta över henne till oss. Hon burrar snabbt in sig hos mig. Hon lägger sig så nära mig hon bara kan, tätt intill, så att hennes hår kittlar min haka. Sedan sover vi så i ett par timmar till.
Hon är mitt andra barn, min andra dotter. När hon låg i min mage var jag inte beredd på hur starka känslor som skulle välla fram även denna andra gång. Jag trodde att jag var luttrad. Jag trodde att det skulle bli jobbigt. Jag trodde att jag visste hur det skulle bli. I själva verket hade jag inte en aning. Jag kunde aldrig föreställa mig hur hon skulle komma ut med hjälp av mina vrål och gripa tag i mitt hjärta och ta sin självklara plats. Jag visste inte att det fanns så mycket plats kvar. Till att älska dem båda så innerligt.
.gif)
