Kärleken till Frank

av Nancy Horan är utläst.

Denna bok är baserad på den sanna romansen mellan arkitekten Frank Lloyd Wright och hans kund Mamah Borthwich Cheney. (Om du tänker läsa boken kanske du inte bör klicka på länkarna till Frank och Mamah, det förstör lite av historien). Hon och hennes make Edwin anlitade Frank för att bygga deras hus och Frank och Mamah blev kära. De lämnade sina familjer och strävade efter ett liv ihop. Detta var ju rätt uppseendeväckande i början av 1900-talet då det hela utspelar sig. (1907-1914). Mamah Borthwich Cheney samarbetade med Ellen Key och influerades mycket av henne, hon översatte bl.a. Ellen Keys texter till engelska.

Romanen väcker många frågor hos mig. Är det okej att alltid följa sitt hjärta? Vilket ansvar har man för sin egen respektive andras lycka? Vilka konsekvenser leder ens handlande till och hur drabbas ens barn? Den stora frågan genomgående för mig av också om Mamah (som fick försaka mest eftersom hon var kvinna) blev lycklig.

Boken andas vemodighet och jag blir lite arg på hennes egoism. Samtidigt som jag blir arg på dem i boken som hånar romansen och inte förstår. Man kan lugnt säga att jag blir lite kluven...

Deras romans hade varit lättare att acceptera i dagens samhälle, konsekvenserna hade inte blivit lika hemska för alla inblandade, då var det ju en riktig skandal. Nuförtiden lever ju var och varannan unge i ombildade familjer. På ett sätt var Mamah och Frank med och bidrog till förändringen och det leder mig till att fundera på om det kanske ibland är nödvändigt att vissa människor får offra väldigt mycket, för att världen ska få till förändringen och på så vis göra livet lättare för många.

Citatet på sid 390 rör mig nästan till tårar. Mamahs barn är och hälsar på henne och hennes son frågar henne om hon saknar Oak Park någon gång (där de bodde):

Frågan tog henne på sängen. Hon visste vad han menade. Saknar du oss någon gång?
"Det går inte en dag utan att jag saknar er. Och vissa dagar... tja, så önskar jag mig saker som bara inte går att få just nu. Men er bägge bär jag med mig i hjärtat hela tiden. Det är lustigt - det är som om jag hade ett litet rum inuti mig dit jag kan gå och där ni finns. Och det gör att jag blir alldeles lugn."

Detta är ett gripande avsnitt i boken. Det finns flera. Särskilt slutet griper mig och när jag slutar läsa känner jag mig tom och besviken över att boken är slut och att slutet blev som det blev. Tyvärr håller inte boken samma känsla boken igenom, vissa partier är rätt långtråkiga samtidigt som jag ju på något vis vill läsa vidare för att få veta hur det ska gå för paret. De drabbas av många svårigheter längs vägen.

Jag både gillar och inte gillar romaner som är halvsanna. Romaner som är baserade på verkliga händelser och/eller personer. Jag gillar att få veta mer och jag gillar att få komma personerna nära. Jag blir dock väldigt frusterade över att inte veta vad som egentligen är sant. T.ex. är ju citatet ovan påhittat och det stör mig, det citatet gör att jag förstår Mamah bättre och förlåter henne för mycket, och så sa hon det kanske aldrig. Mycket frustrerande för en vän av ordning och inrutad liten människa som jag...

Jag hade samma problem när jag läste boken Blonde av Joyce Carol Oates, som ju handlar om Marilyn Monroe. Frustrerad men intresserad.

Hur som helst. Jag gillade boken och jag tycker att den absolut är läsvärd. Den tecknar porträtten av två mycket intressanta människor som var långt före sin tid, både yrkesmässigt och privat.

(En parentes: Här finns bilder på huset som Frank ritade och lät bygga åt dem. Coolt att det finns på riktigt, precis som flera av de andra bostäderna och byggnaderna man läser om i boken).