Inlägg
I lördags när jag nattade tjejerna sa Lilla E:
-E gå hem.
Mitt hjärta gick nästan itu.
Än värre blev det när Stora E på övervåningen i sin älskade våningsäng bröt ihop och grät. Hon saknade sin säng och sitt rum fast hon tycker att sängen och rummet hos morfar är jättemysigt. Hon var bara så ledsen. Jag förstod precis hur hon kände. Och jag visste inte hur jag skulle kunna trösta.
I söndags när vi var "hemma" (var är hemma?) och röjde ut de sista sakerna och skulle åka "hem" till pappa gallskrek Lilla E:
-Inte åka mojfa! Inte åka mojfa! Vill inte åka mojfa.
Jo men kom min kära dotter. Vi ska bo där nu. Kom nu bara. Pust.
Att känna sig som en författare
18 timmar sedan
.gif)
5 kommentarer:
Usch! Det är jobbigt när man vill göra allt man kan för sina barn men inte kan göra just det dom vill...
Oj va jobbigt för de stackars små liven, och för dig som inte vet hur du ska trösta.
Jag kan tänka mig hur det skulle vara om vi skulle flytta då sonen har sagt att han ska bo kvar där och skaffa familj för det finns inget bättre hus än vårt (vet inte om jag alla gånger håller med). Hemmet är ju en trygghet och det är svårt att förstå och koppla en flytt, kan jag tänka, när man är mindre.
Hej pernilla!
Jag tänker på dig! Kämpa på. Man får lov att ta lite ledigt från bloggen. Vi kommer inte att överge dig!
Kram Frida
Åååå, lilla vännen...!
Det knakade i mitt hjärta åxå när jag läste...
Kämpa på! Tänker på er!:)
Kramkram
Vad ni är söta! Tack! Tror att lillfiorna acklimatiserar sig snart. Värre med deras mor...
OM det bara var flytten, det är nytt jobb också.. Som genererar en hel del tankar. Mer om det senare.
Skicka en kommentar