Goda intentioner

Jag försöker packa. Och inser att det är liiite mer uppe i gäst/skräprummet än jag trodde... Har funderat ut en liten organisation kring hur vi ska dokumentera var alla saker finns (en del ska ju vara nerpackat i minst 6 månader). Försöker mig på att berätta om den här organisationen för maken som ger de högt älskade barnen gröt.

De pratar högre än oss och de avbryter och de slår i sina tallrikar.

Jag säger lugnt och sansat: Kära barn. Hur kommer det sig att mamma och pappa aldrig får prata? Varför måste ni prata hela tiden?

Det blir tyst i en halv sekund, sedan börjar de prata i kör igen:

Lilla E: Mamma, pappa, barn. Mamma, pappa, barn. Mamma, pappa, barn. Mamma, pappa, barn. Mamma, pappa, barn. Mamma, pappa, barn.
Man kan säga att hon har hakat upp sig...

Stora E: PAPPA, PAPPA, PAPPA!!! PAPPA, PAPPA, PAPPA!!! PAPPA, PAPPA, PAPPA!!! PAPPA, PAPPA, PAPPA!!! PAPPA, PAPPA, PAPPA!!!
Man kan säga att hon har hakat upp sig.

Jag ger upp och går upp en trappa för att fortsätta röja men skriver istället det här. Pust. Vems jävla idé var det att flytta egentligen? Det här lilla plutthuset är väl jättebra!