Inlägg
Häromdagen var jag på besök i staden.
Det hela inleddes med att när jag väl funnit en lucka, tillbringade jag över fem minuter med att klämma in bilen i den. Jag backade, jag vred på ratten, jag körde ur fickan, jag testade igen, jag vred på ratten, jag backade och jag trixade. Jag vet inte vad som störde mig mest, vetskapen om att någon kanske iakttog mina försök eller min irritation över att fickparkering och jag aldrig kommer att bli kompisar. Jag fick i alla fall till slut in bilen så den stod bra. Jag är ju inte en sådan som ger upp i första taget nej. Hur noga jag än kollar skyltar är jag ändå alltid säker på att få en p-bot.
Hemma i förorten glider man bara in på folks uppfart och dumpar bilen. Eller in på stor parkering vid affärer/centrum. Bara man kommer ihåg p-skivan så är det inte mer med det.
På citypromenad blir jag väldigt varse om att min vagn anno 2003 är hopplöst stor och hopplöst ute. Citymammorna glider omkring med sina minibugaboos och ser coola ut. Ingen plats tar de, inte är det de som krokar fast i saker eller andra vagnar i affärerna, nej. Det är bara jag och min bjässevagn med off road hjul. Skogspromenader i förorten kräver off road hjul.
Det är inte bara citymammornas vagnar som är coolare. Hela deras existens är liksom lite mer chic. De går där i små, nyinköpta rena jackor och höga blänkande stövlar. De är alltid rustade för vårväder om det råkar dyka upp en eftermiddag. Själv är jag utrustad med vinterkängor och lång halvvarm jacka med lerränder på. Varför får inte citymammorna lera på sig? Finns det ingen lera någonstans i stan? I förorten är det lerigt, grusigt och blött om vårdagarna. Stora barn som hämtas på dagis lämnar märken på sina mammor.
Citymammorna åtföljs alltid av en pappersmuggslatte i handen. Om det inte är så att de sitter på ett fik med sitt stora latteglas. Oavsett vilket så för de ändå tankarna till ett ballt New York. I förorten får vi ha med stora vattenflaskor, matsäck och tre ombyten på promenaderna för att klara av alla backar och långa avstånd. Vilka associationer får man av den utstyrseln? Mer orienteringsdag i högstadiet än New York, helt klart.
Men när jag tänker efter så är förorten inte så dum ändå. Vi slipper ju bonnlurkar som dyker upp med för stora vagnar, tråkiga skitiga kläder och tar en halvtimme på sig att parkera.
Foto: http://www.humorsiten.com/, www.barnbutiken.net
Att skriva i novembermörkret
12 timmar sedan
.gif)
12 kommentarer:
Klockren Pernilla! Såå skönt att höra någon annan beskriva exakt det jag känner (även om jag inte släpar på vagn längre)! Att det är roligt skrivet dessutom är ju inte helt fel...
I min stadsdel är det teutonia, helst svart, som gäller. Köpte nyligen en ny vagn men vägrade ha en likadan som "alla andra". Måste dock erkänna att det var svårt att palla trycket innan vi köpte ny vagn, alla blickar på den begagnade liggvagnen vi hade innan var tuffare att ta än vad jag trodde.
Anna, skönt att du också är en sån. :) Tack för beröm, slickar i mig. ;)
Pia - förstår att trycket var hårt! Jag minns hur jag tittade på de gamla vagnarna på den tiden min var ny. Undrade liksom hur man kunde gå runt med en sådan ful vagn... Det var då det. Nu har jag bättre förståelse. Det finns gränser för hur många gånger man orkar undersöka vagndjungeln.
Haha..stämmer så bra! Bor i en liten håla och när man kommer in till storstan känner man sig ibland lite malplacerad med vagnen..Känns som jag är den enda som inte drar runt på en liten trehjulig sak ;-)
Gillar verkligen det du skriver!
Vickan, tack! Och de där trehjulingarna har ju ändå en sådan vältrisk så det är bara ansvarsfulla föräldrar som låter bli dem. ;)
Hihihi, du är så rolig! Skulle platsa som krönikör i vilken mammatidning som helst :-)
Jag bor ju då i förorten och känner igen mig extremt mycket. Dessutom AVSKYR jag att åka in till stan för då blir man ju STRESSAD. Dessutom platsar inte jag och min saggiga mjukisklädsel och bleka uppsyn bland mammorna du beskriver. Och så dricker jag inte latte heller, så det är nog bäst jag håller mig här hemma :-)
Däremot så har jag en trehjuling, men inte den dyraste varianten, utan en rejäl Quinny. Love it!
Jag längtar hem till Birkastan! Efter mina härliga dagismammakompisar, alla coola latte-mammor och efter lite civilisation! Här i den amerikanska småstaden finns det inte ens några barnvagnar, för ingen promenerar! Nu åker jag hem. Ska bara putsa stövlarna först, haha.
Linda
Hehe, kan också sakna Kungsholmens lattehäng och min dubbel urban jungle. Här i Afrika promeneras det inte heller precis och stövlarna är utbytta mot flip-flops...
Blir en liten paraplyvagn till trean som går lätt in i bilen. Ingen mysig skön liggvagn här längre ;-)
Jenny, feel free att tipsa dem... ;)
Och ni utlandsmammor (A-K och Linda) Jag förstår att ni längtar! Vad är väl USA och Afrika mot en riktigt skön fikastund på härligt fik med glänsande stövlar... :)
fantastisk beskrivning...
tyvärr vet jag hur latte mammorna fungerar, jag arbetar som montessoripedagog och har en del mammor som skulle kunna räknas inom latte kategorin - de är väldigt fancy (men de är också otroligt goa och trevliga så det är inte så jag menar) men, när de ska hämta sina barn hos mig efter en lång dag på förskolan... då får barnet inte hoppa eller kramas om han/hon inte är ren om händerna!... ja... och barnet har ju en uppsättning dagis utekläder och sedan andra ytterplagg till hemfärden...
ingen Ariel här inte. själv tror jag på smuts, smutsiga barn är glada barn (dvs vatten och lera lek smuts.)
tack för mysig läsning!
Jenny, kul att du hittade till det här gamla inlägget! Jag säger som min lillasyster sa när hon var liten: skitiga barn är lyckliga barn!
Pernilla, du är bara så galet skön. Det är ju det jag säger- hela du beskriver så otroligt målande, så det slutar med att jag sitter och nickar och skrattar högt, för jag minns ju hur det va:-) mina är ju 5 o 9 men på den tiden var det pepittarutig emmaljunga som gällde- det var tider det!!!
Skicka en kommentar