Jag ger dig min morgon

5:03. Vaknar. Kan inte somna om. Huset tyst och stilla. Jag är rastlös i kroppen.
5:15. Börjar fundera på att gå upp. Ser en solstrimma. Funderar på att ta en promenad men det känns lite läskigt att gå ut vid 5 på morgonen. Det vet man ju att det bara är galningar ute då. Speciellt på ensliga öde vägar i förorten.
5:30. Går upp. Klär på mig, tar på mig linser och snörar på skor. Jag är en kvinna som behöver motion, får springa från galningarna.

Jag vet inte då vad som komma skall.

5:45. Går ut. Njuter av den friska morgonen, solskenet och de kvittrande fåglarna. Tänker att det är ett riktigt bra sätt att starta en måndag på. Faktiskt ett riktigt bra sätt att starta en hel vecka på. Kastar dock små blickar bakåt. Man vet aldrig.

5:50. Får syn på den. SKRIKER. Gör en rejäl sväng åt höger och springer. Jag springer och springer och springer. Hinner tänka att jag måste sluta springa för jag får faktiskt inte springa. Hinner inte tänka på att jag borde stabilisera bål och nacke om jag nu nödvändigtvis måste springa.

5:57. (Eller så, jag vet faktiskt inte). Slutar springa.

Börjar tänka. Var det faktiskt en orm? Finns det så stora ormar i Sverige? Var det en cykelslang? Jag tittade ju inte så noga, jag är ju livrädd. Kan jag ha tagit fel?

6:20. Är hemma igen. Väckarklockan har just ringt i mitt öra där Adam och Gry redan håller låda. Jag är fortfarande skakis. Väcker maken. Berättar om mitt äventyr. Höll på att ringa med gråten i halsen där runt 5:57 men jag sansade mig. Fattade ju att ormen inte kunde komma ikapp och så många ormar brukar det inte ligga på min promenad.

Maken inte så engagerad. Jag gör alla morgonbestyr och kan inte släppa tanken på om jag såg fel.

7:30. Ska åka till jobbet. Svänger bilen åt helt fel håll. Kör sakta. Tittar noga.
Jo. Där ligger den. Fet och glänsande, med bulle på sig. (I sig). Jag ryser, skriker till lite igen. Kör förbi. Vänder. Måste fota. Sträcker ut telefonen så nära jag kan samtidigt som jag tittar åt ett helt annat håll. Är livrädd att tappa telefonen. Det vore liksom bara för mycket. Min nylagade telefon på en orm. Hade aldrig kunnat ta upp den, hur mycket jag än älskar min telefon. Det hade känts mindre att betala för en ny.

Nu ligger ormen på facebook. Jag lider av att den ligger på facebook och i min telefon i min ficka och jag känner ju nu att jag måste lägga upp den här också. Men då kan jag inte gå in här något mer. Och min mamma har min blogg som startsida och hon är lika rädd hon. Men hon tittar inte så ofta i sin dator så hon kanske missar.

Det var min morgon. Och så ska jag fokusera på att jobba efter det?!